OlToWiLi

I måndags somnade en av mina bästa vänner in och jag måste skriva av mig. Jag har blivit sviken många gånger av människor och därför har jag tytt mig till djur. När jag var yngre var det Cesar och nu var det fina Trassel.

 

Vi hämtade honom i början av min sjukskrivning, jag var väldigt beroende av min sambo, då jag utan honom kände mig väldigt ensam och otrygg. Han jobbade mycket natt under den perioden, och min ångest var som starkast när han var iväg och jobba. Av en slump hittade jag Trassel och Trixie på Facebook, och jag övertalade sambon att vi ska bli deras nästa ägare och han sa: JA! Jag blev så glad och vi åkte och hämtade dem. Plötsligt kände jag mig inte lika ensam och otrygg när sambon åkte och jobbade.

Jag började sova bättre då jag inte behövde sova ensam, något som jag har haft svårt för i hela mitt liv. Trixie gick tyvärr bort en månad efter vi hade skaffat dem. Men Trassel levde kvar. När Trixie fanns var han den blyge, men märkte att sen när Trixie gick bort började han blomma ut. 

Han hoppade upp i soffan flera gånger och puffade på mig, någon gång kunde jag få en liten puss, men han ville bestämma, han brukade nypa till mig om jag var i vägen och även när jag skulle klippa hans klor. 

Han fick mig att skratta mycket. Han fick mig att känna att jag inte var ensam. Han fick mig att känna mig trygg. Vi hade honom i ca 5 år, men i måndags somnade han in i min famn, 10 år gammal. 

Trassel, jag kommer alltid sakna dig. Jag kommer alltid älska dig. Du gjorde så mycket i mitt liv. Jag visste inte innan hur mycket man kunde älska en kanin förrän du kom in i mitt liv. Sov så gott, och förhoppnigsvis ses vi någon gång igen. 🖤