Deprimerad i Stockholm
Hej på er!
Hoppas allt är bra med er, med mig är det bra, är ganska trött för i veckan har jag haft 3 möten med en psykolog på Mindler, det var som ett bedömningssamtal för att se om IKBT skulle passa mig, dvs KBT fast via appen, och det tyckte hon psykologen skulle passa mig bra. Jag tycker det ska bli skönt att få gå i KBT fast jag är hemma i min trygghet och det känns som denna psykolog förstår mig, inte för att hon har läst om det utan för att hon har upplevt liknande saker. Helt ärligt känns det som att jag har fått mer hjälp av henne på mina 3 besök än vad jag någonsin har haft i psykiatrin, när jag har varit på PRIMA har det alltid känts som att de vill få bort en så snart som möjligt, väntetiderna är så långa, t.ex. jag hade en tid bokad hos en läkare på PRIMA för att kolla hur vi skulle fortsätta, det skulle vara i februari men jag och sambon fick Covid-19 så avbokade mötet, nästa tid jag fick är i maj, alltså i MAJ?! Hos Mindler kommer jag säkert få en massa hjälp innan min tid hos läkaren är nästa gång, helt sjukt..
Hoppas allt är bra med er, med mig är det bra, är ganska trött för i veckan har jag haft 3 möten med en psykolog på Mindler, det var som ett bedömningssamtal för att se om IKBT skulle passa mig, dvs KBT fast via appen, och det tyckte hon psykologen skulle passa mig bra. Jag tycker det ska bli skönt att få gå i KBT fast jag är hemma i min trygghet och det känns som denna psykolog förstår mig, inte för att hon har läst om det utan för att hon har upplevt liknande saker. Helt ärligt känns det som att jag har fått mer hjälp av henne på mina 3 besök än vad jag någonsin har haft i psykiatrin, när jag har varit på PRIMA har det alltid känts som att de vill få bort en så snart som möjligt, väntetiderna är så långa, t.ex. jag hade en tid bokad hos en läkare på PRIMA för att kolla hur vi skulle fortsätta, det skulle vara i februari men jag och sambon fick Covid-19 så avbokade mötet, nästa tid jag fick är i maj, alltså i MAJ?! Hos Mindler kommer jag säkert få en massa hjälp innan min tid hos läkaren är nästa gång, helt sjukt..
Jag kom att tänka på en sak innan jag drabbades av psykisk ohälsa förstod jag aldrig hur det skulle vara, tankar som att personen bara borde ändra inställning skulle lösa så mycket, jag var så nonchalant mot psykisk ohälsa, när jag själv drabbades fick jag se den svåra sanningen och även få känna det, jag inser nu i efterhand att på ett sätt behövde jag nog lite psykisk ohälsa, för det gjorde att jag fick mer empati för andra med psykisk ohälsa, samt att jag har fått lära känna nya fina personer som jag antagligen inte hade träffat om jag inte var drabbad själv.. Sen kunde jag ju gärna ha fått en mildare psykisk ohälsa än den jag har, hade gärna skippat ångesten, ständiga oron, panikångesten, alla kroppsliga reaktioner, känslor som svämmar över osv.
Jag gillar att jämföra saker, och tror det är lättaste sättet för mig att förklara något, så häromdagen kom jag på en tänkbar jämförelse hur det är att lida av psykisk ohälsa, tyvärr måste man veta lite hur det ser ut i Stockholm för att förstå jämförelsen men tänkte att jag skriver den här ändå:
Tänk att du står nere i Kungsträdgårdens tunnelbanestation, elen har gått och det är alldeles mörkt och kallt, samt att rulltrapporna inte funkar, du är helt ensam och kroppen skriker efter närhet. Du tar kraft för att försöka ta dig upp för de stora trappstegen som finns i rulltrappan, om du ramlar finns det risk att du ramlar ner några steg, men du vill så gärna upp och ta dig ut genom stationen, för du vet att därute väntar dina nära och kära, och även de vackra körsbärsträden.. I stort sett den kampen gör jag hela tiden just nu, ibland kan man ta ett steg men sen åker man ner två steg osv.
Tänk att du står nere i Kungsträdgårdens tunnelbanestation, elen har gått och det är alldeles mörkt och kallt, samt att rulltrapporna inte funkar, du är helt ensam och kroppen skriker efter närhet. Du tar kraft för att försöka ta dig upp för de stora trappstegen som finns i rulltrappan, om du ramlar finns det risk att du ramlar ner några steg, men du vill så gärna upp och ta dig ut genom stationen, för du vet att därute väntar dina nära och kära, och även de vackra körsbärsträden.. I stort sett den kampen gör jag hela tiden just nu, ibland kan man ta ett steg men sen åker man ner två steg osv.
Det är även en kamp mot hjärnspökena, de säger en massa elaka saker till en och vill en verkligen illa, så ibland kan det bli en kamp att stå emot den och försöka göra lite nytta i livet, för mig är det bara en kamp att ta mig upp ur sängen vissa dagar..
Så snälla ni som har en person i närheten som lider av psykisk ohälsa, nonchalera inte kampen personen går igenom, du har ingen aning om vad den personen har varit med om, ge den personen massa kärlek, för den kommer behöva det trots att den inte kan visa så mycket tillbaka.. Ett sms som visar att du tänker på en gör så mycket..
Och du som lider av psykisk ohälsa, du är inte ensam och någon gång kommer du ta dig upp, du är starkare än vad du tror och våga be om hjälp!
Ta hand om er och andra, man vet aldrig när man kan förlora någon! ❤️
Hej då på er!
Puss & Kram
