Panikångest..
Hej på er!
Jag har nu börjat min KBT för panikångest, när jag berättade om mina symptom till psykologen trodde hon att jag led av panikångest, vemodigt gick jag med på det och nu börjar ännu en KBT, i mitt huvud kände jag mig klar med KBT, jag mådde ju bra? Men jag antar nu i efterhand att jag satte på mig en ny mask som jag inte orkade bära länge.
Ordet panikångest skrämmer mig så mycket, det känns så allvarligt men jag inser mer och mer när jag läser på om det att det är det jag lider av. Det är lättare att må bättre om man inser vilka problem man måste jobba på med. Så nu har jag börjat med andningsövningar och ska sakta men framåt försöka leva med min panikångest. Tankar som att jag vill bli av med den och att den ska försvinna gör nog bara att jag trycker ner den längre och längre in och tillslut flyger den upp som om man skulle trycka ner en boll under vattnet och sedan släppa.
Min panikångest dyker oftast upp i samband med att jag t.ex. åker tunnelbana. Jag känner mig instängd och kan inte ta mig ut när ångesten plötsligt kommer. Jag tvingar mig att sitta kvar tills jag är framme. Ångesten kommer när dörrarna stängs och den släpper något när dörrarna öppnas igen. Väl framme brukar jag få några kväljningar, något jag brukar skämmas över, sen brukar jag känna mig svag och väl hemma kan jag slappna av igen. Men egentligen varför ska jag skämmas för att jag har ångest? Varför är det första tanken jag tänker när min kropp får panik?
Flera av mina psykologer har sagt åt mig att jag måste bli snällare mot mig själv och behandla mig själv som jag behandlar en vän. Jag skulle ju aldrig skämmas om en av mina vänner hade fått en panikångestattack medan vi umgås. Jag skulle ju aldrig skälla på en vän som lider av psykisk ohälsa. Varför ska jag då vara så elak mot mig själv?
Jag har också insett med hjälp av psykologer att jag har ett inre barn, ett barn som behöver kärlek och omtanke av mig själv. Ett barn som inuti mig skriker av panik när det blir jobbigt, ett barn som bara behöver tröst. Stackars lilla barn, jag ska försöka trösta dig, jag ska försöka ge dig kärlek och omtanke, jag ska försöka ta hand om dig! 🖤
Om du lider av panikångest vill jag bara säga att du inte är ensam, jag finns här och lider av samma sak. Jag finns om du behöver prata av dig! 🖤
Jag har nu börjat min KBT för panikångest, när jag berättade om mina symptom till psykologen trodde hon att jag led av panikångest, vemodigt gick jag med på det och nu börjar ännu en KBT, i mitt huvud kände jag mig klar med KBT, jag mådde ju bra? Men jag antar nu i efterhand att jag satte på mig en ny mask som jag inte orkade bära länge.
Ordet panikångest skrämmer mig så mycket, det känns så allvarligt men jag inser mer och mer när jag läser på om det att det är det jag lider av. Det är lättare att må bättre om man inser vilka problem man måste jobba på med. Så nu har jag börjat med andningsövningar och ska sakta men framåt försöka leva med min panikångest. Tankar som att jag vill bli av med den och att den ska försvinna gör nog bara att jag trycker ner den längre och längre in och tillslut flyger den upp som om man skulle trycka ner en boll under vattnet och sedan släppa.
Min panikångest dyker oftast upp i samband med att jag t.ex. åker tunnelbana. Jag känner mig instängd och kan inte ta mig ut när ångesten plötsligt kommer. Jag tvingar mig att sitta kvar tills jag är framme. Ångesten kommer när dörrarna stängs och den släpper något när dörrarna öppnas igen. Väl framme brukar jag få några kväljningar, något jag brukar skämmas över, sen brukar jag känna mig svag och väl hemma kan jag slappna av igen. Men egentligen varför ska jag skämmas för att jag har ångest? Varför är det första tanken jag tänker när min kropp får panik?
Flera av mina psykologer har sagt åt mig att jag måste bli snällare mot mig själv och behandla mig själv som jag behandlar en vän. Jag skulle ju aldrig skämmas om en av mina vänner hade fått en panikångestattack medan vi umgås. Jag skulle ju aldrig skälla på en vän som lider av psykisk ohälsa. Varför ska jag då vara så elak mot mig själv?
Jag har också insett med hjälp av psykologer att jag har ett inre barn, ett barn som behöver kärlek och omtanke av mig själv. Ett barn som inuti mig skriker av panik när det blir jobbigt, ett barn som bara behöver tröst. Stackars lilla barn, jag ska försöka trösta dig, jag ska försöka ge dig kärlek och omtanke, jag ska försöka ta hand om dig! 🖤
Om du lider av panikångest vill jag bara säga att du inte är ensam, jag finns här och lider av samma sak. Jag finns om du behöver prata av dig! 🖤
Nu ska jag verkligen jobba på att kunna hantera min panikångest, den ska inte få förstöra mitt liv mer. Jag vill vara lycklig tillsammans med mitt inre barn! 🖤
Det är denna lilla flicka jag måste ta hand om 🖤