OlToWiLi

Hej allihopa!

Nu är jag tillbaka tror jag iallafall, och jag behöver verkligen skriva av mig. Jag är sjuk eller jag skulle vilja vara det för att sedan bli frisk av mig själv, att jag bara kunde vila och sen var allt över. Men det kan jag inte. Jag är sjukskriven för Depression och Utmattningssyndrom. Jag har varit det sen den 22/6 då min arbetsgivare sa att efter hög frånvaro att jag borde gå till läkaren och kolla upp det.

 

Jag kommer ihåg när vi (min sambo följde med, tack gode gud!) skulle gå till läkaren, jag hade varit nervös enda sedan jag visste att jag skulle gå till läkaren, nervös över vad läkaren skulle säga och vad hon skulle ge mig för råd eller att hon inte skulle ta mig seriöst. Jag hade en klump i magen när vi gick till Vårdcentralen, när jag satte mig i väntrummet och väntade på läkaren. Men sen när hon kom ut och ropade mitt namn så släppte den klumpen direkt. När vi gick in på hennes rum satte vi oss ner och vi fick presentera oss. Hon berömde min sambo för att han följde med mig och det kände jag redan från början att jag ville ha honom med då han för mig är min trygghet. Jag har hört mycket om läkare som har betett sig som svin, och jag kände mig för svag att ge igen, men min sambo skulle definitivt göra det. Jag kom ihåg att hon frågade mig om jag alltid hade "varit lite rund" och det har jag alltid varit, och då var så skönt för hon bara nickade och hon och jag var i samma sits kan man säga. 2 st fantastiska kvinnor med kurviga kroppar som äger och är riktigt fina!

 

Jag berättde om vad som har hänt och varför jag var hos henne den dagen, hennes första reaktion var: Du kanske borde vara sjukskriven ett tag och jobba på dig själv??

När hon sa det så blev det så självklart, jag måste jobba på mig själv och jag måste priotera mig själv. Jag blev sjukskriven i några veckor, vi åkte till Åland och allt kändes så rätt, jag kände mig trött och jag kände mig fri. Första perioden sov jag mycket, men det var nog ganska logiskt eftersom jag var så psykiskt matt efter allt som har hänt. Jag gick några gånger hos läkaren och hon sjukskrev mig en liten period varje gång. Jag var alltid rädd när jag skulle gå till henne, rädd över att hon skulle ändra sig och sluta vara så underbar. När utmattningen gick över gick jag in i en depression istället och insåg att jag måste göra något mera än bara att vila, jag gick till läkaren och hon gav mig remiss till psykiatrin och till samtalsterapeut.

 

Jag fick vänta i ca 2 veckor innan allt kom igång, och den väntan var så lång för mig, den tiden gick så långsamt och fast att jag försökte att inte tänka på det, så gjorde jag det hela tiden. Till slut fick jag prata med samtalsterapeuten och det kändes som en sten som lossnade från mitt bröst. Nästa gång jag går dit ska hon göra någon sorts hypnos för att se var jag har längst ner, jag har tryckt ner så mycket att jag inte kommer ihåg allt, och allt är tyvärr obearbetat. Hypnosen ska göras för att min kropp kommer ihåg mera än mitt huvud, vi vill se vad som finns längs ner. Det ska bli så spännande men samtidigt lite läskigt, tänk om det skulle vara något riktigt gammalt som jag aldrig har tänkt på?

 

Psykiatriken gick åt pipsvängen helt enkelt, när jag gick därifrån kände jag att jag hade ljugit, sagt motsatsen på alla hans frågor än vad det egentligen var, så dit ska jag be min läkare få gå om igen. Gör om, gör rätt liksom!

 

Mitt liv just nu är en berg- och dalbana, ena dagen kan jag göra vad som helst och vill göra så mycket som jag kan, medan vissa dagar kan jag knappt ta mig upp ur sängen. Jag undviker det sociala så mycket som jag kan, mina hjärnspöken säger att jag är en helt annan person just nu och att jag inte vill vara till besvär för någon, att jag är svag och det skäms jag för, jag vet att man inte ska tänka så, men när jag är som mest deprimerad så känner jag mig helt ensam i denna stora värld, att jag är den enda som kan förstå mina tankar. Det är så svårt att förklara sina känslor och hur man tänker för någon annan, men jag jobbar på det.

 

När någon frågar mig hur jag mår, säger jag BRA, mest för att jag inte vill oroa någon. Ibland kan jag vara på humör och faktiskt skriva hur jag mår på riktigt, men då blir det lite som att jag vill be om ursäkt för det.

 

Min framtid då? Ja, för det kommer faktiskt komma en stund i mitt liv där min period tar slut, och då ska jag fira hur mycket som helst, för det är så stort! Jag vill bli frisk och leva mitt liv igen! Jag vill njuta av livet varje dag, för varje dag ska bli en ny dag som jag kan göra nya saker och jag ska aldrig mera ta mitt liv för givet. Jag har psykisk ohälsa och jag skäms inte längre. Jag struntar i vad folk säger bakom min rygg. Eller att jag kanske inte får ett jobb för att jag blir stämplad som sjukskriven. Utan jag är sjukskriven och det skäms jag inte för! Det får vara deras problem och det får de stå för.

Mitt armband pryder min handled för det mesta, det står "Aldrig Ensam" på, och när jag mår som sämst så tänker jag, jag är inte ensam i detta och jag är inte den enda som har en depression. Jag kommer aldrig vara ensam!

Nu tackar jag för mig, hoppas att någon kanske har förstående för hur jag har det just nu och kanske någon av er lär sig lite hur det är att vara deprimerad, för jag visste aldrig innan hur det skulle vara, utan jag skulle säkert vara den personen som säger "Men ryck upp dig", "Du måste börja tänka positivt" eller vad man nu kan säga, men vet ni?

Om det hade varit så enkelt så hade ingen varit deprimerad i detta nu!

Har ni några frågor så ställ gärna dem och nu ska jag försöka skriva här om mitt liv som sjukskriven och ni kommer få följa med i min kamp att bli frisk igen...

 

Puss och kram på er och ha det så bra!

Hej då!